Från början var tanken att Hjärtat talar grekiska främst skulle handla om vänskapen mellan Maria och Anna, två kvinnor med olika livssituation och ålder, men under skrivandets gång tog Marias förbjudna kärleksaffär över handlingen mer och mer. Ingen blev mer förvånad än jag när heta kärleksscener ville fram, det stämde inte alls in på min självbild. Jag stretade emot rejält, höll faktiskt ut i tre veckor. Jag försökte låta paret släcka lampan och vakna lyckliga och tillfredsställda nästa morgon men det gick inte. Det krävde en hel del mod bara att börja skriva scenerna men jag gav efter och litade på den kreativa processen. Det tog flera månader innan jag började förstå varför de var så viktiga för mig.
Det som skiljer en nära vänskap och en kärleksrelation är den fysiska närheten. För mig blev det konstigt att jag som läsare inte fick följa med in i sovrummet. Det var som att säga att det som händer där inne inte är viktigt trots att det för många par är just den fysiska närheten som utgör klistret i relationen. Jag kom också fram till att scenerna gestaltade relationen och dess utveckling på djupet. Show – don’t tell, när den är som bäst, om du frågar mig.
Att skriva trovärdigt intelligenta sexscener visade sig vara en utmaning och tvingade mig konfrontera de normer jag vuxit upp med. Till min egen förvåning var min kvinnliga huvudperson väldigt passiv under kärleksscenerna. Mannen var inte svår att gestalta men kvinnan, vad gjorde hon egentligen förutom att flämta uppskattande med jämna mellan rum? Jag gjorde det jag lärt mig man ska göra när man kör fast i skrivandet; man lär sig av andra författare. Jag upptäckte att världen är full av böcker om oskuldsfulla, passiva kvinnor och fingerfärdiga, sexiga hjältar som vet allt om hur man tillfredsställer en kvinna, oftast betydligt bättre än hon vet själv. Det mest intressanta i detta är att det här är böcker skrivna för kvinnor. Är det verkligen så att vi i hemlighet önskar en man som tar över ansvaret för sexet och visar oss vad vi gillar? Att man vill ha en partner som vet hur en kvinnokropp fungerar är självklart men handlar inte det jag beskriver här mer om att avsäga sig ansvaret för sin egen sexualitet? I rättvisans namn finns det en och annan bok där kvinna är mer aktiv, kanske till och med dominant, men då är det oftast det som är temat i den boken. I Hjärtat talar grekiska har jag försökt låta huvudpersonen Maria växa och utvecklas även i sängen. Under min research gällande sexscener i kärleksromaner var jag som läkare mer än en gång förfärad över den totala okunskap om kvinnlig anatomi och fysiologi som författaren tycks leva i. Det gör mig verkligen ledsen när kärleksböcker sprider lögner och bidrar till att ännu fler kvinnor känner sig missnöjda med sin egen kropps sexuella förmåga när det i själva verket handlar om fysiologiska orimligheter. Det behövs romaner som återger kärleksfullt, trovärdigt sex som tar hänsyn till hur en kvinnokropp fungerar.
En annan sorglig insikt var att den sexuella normen, "att ha sex på riktigt" innebär att ha samlag trots att knappt 60 % av kvinnor får orgasm vid samlag. Det är till och med så trist att ungefär en tredjedel av kvinnor aldrig fått orgasm vid samlag. Den sexuella normen är alltså en akt som inte är gynnsam för kvinnlig orgasm. Tänk om vi en dag bestämde att normen istället skulle vara att mannen ska gnida sin penis mot klitoris. Då skulle antagligen rollerna bli det omvända! Det är förvånansvärt många som blir upprörda, nästan arga, när jag föreslår det tankeexperimentet. Reaktionen i sig visar hur djupt rotad samlagsnormen är och att kvinnans njutning inte är det centrala i att ha sex. De flesta (män) brukar påpeka att samlag krävs för vår arts fortplantning och därför är det också normen för sex. Det finns bara ett svar på det biologiskt korrekta men socialt helt korkade påståendet: Hur ofta har du sex för att göra barn? Jag tycker det är på tiden att vi slutar påstå att kvinnor har svårare än män att få orgasm eftersom det inte är sant. Däremot har kvinnor svårare att få orgasm genom samlag.
Till sist några ord om uttrycket ”tantsnusk”, en term som Jan Myrdal myntade så sent som 1983 om böcker som beskrev kvinnlig sexualitet och lust. Det är inget annat än ett nedvärderande ord med syfte att fördöma och förlöjliga kvinnlig sexualitet (och äldre kvinnor). Det är helt okey att inte gilla explicita kärleksscener i en roman, men snälla, kalla det inte tantsnusk.