Den lilla flickan sitter på häststatyn utanför affären. Yvonne ser sig hastigt omkring efter föräldrarna. Torget ligger öde. De måste ha lämnat henne här och gått in och handlat. Yvonne ruskar på huvudet. Att folk inte skyddar sina barn bättre. Inte en chans på miljonen att hon skulle lämna sitt barn obevakat på det sättet. Om hon hade haft ett barn. Hon ignorerar det välbekanta hugget i hjärtat och skyndar in i mataffären. Gångarna mellan de fullproppade hyllorna ligger öde, som om mänskligheten utplånats och hon och den lilla flickan var de enda överlevande.

​

Hon tittar mot kassan. Där sitter den tredje överlevande, det tonåriga kassabiträdet, och tuggar lojt på ett tuggummi medan hon bläddrar i en veckotidning. Yvonne har döpt henne till Kameleontbruden för hon växlar hårfärg varje vecka, idag är det passande julrött. Hon fiskar upp mobilen med den omsorgsfullt inknappade inköpslistan och navigerar som en robotstyrd missil mellan hyllorna. När hon sju minuter senare kommer ut på torget är flickan fortfarande kvar. Hon har klivit av hästen och står utanför ingången. Yvonne tittar än en gång efter föräldrarna. Torget är fortfarande lika tomt.

​

”Har din mamma inte kommit ut från affären än?” frågar Yvonne trots att hon vet att hon varit den enda kunden. Flickan svarar inte när hon tittar upp på Yvonne. Det är något konstigt med hennes blick. Som om hon ser men ändå inte. Helst vill Yvonne ignorera henne och skynda sig hem men hon kan inte strunta i att en liten flicka står ensam på torget på julafton …