Jag väntar bok!

Jo, det är sant! Jag går i väntans tider. Avtalet är signerat och beräknat releasedatum bokat. Det är en overklig, härlig, hisnande känsla. Det är ett mål jag jobbat för i tre år. Varje dag och varje natt. Ibland har det legat lite i bakgrunden, ibland har det helt dominerat mittliv. Men det har alltid varit närvarande, bubblat, puttrat och sjudit i mitt huvud.

Jag ler när jag tänker på fantastiska vänner som med öppna armar tagit emot min boks karaktärer. Mina barn som suckat åt mammas nya frågor men med kärlek klappat mig på axeln och sagt att "det är bra att du gör det du vill, mamma". Min partner som först uppmuntrade mig och senare skrämt backade av rädsla att alla skulle tro att det handlade om oss. Hur han sakta vuxit in i den nya situationen och gått tillbaka till att uppmuntra mig. Han vet nu att det inte handlar om honom. Att det är en fiktiv historia om sanna känslor.

Under skrivandet har jag hittat ett skrivsammanhang, ett community av individer över hela världen som liksom jag brinner för att skriva (Skriv! - en skrivarfamilj). Med dem har jag stött och blött skrivandets utmaningar, diskuterat gestaltningens mysterium och perspektivets outgrundliga möjligheter. Jag har varit blyg och hopplös...skämts, gråtit och tvivlat...och skrattat...och firat våra framgångar. Man kan inte förvänta sig att vänner och familj ska dela upplevelser och funderingar kring skrivandet. De kan nicka och uppmuntra men de har inte en aning om vad man går igenom. Att skriva en bok är så mycket mer än att uttrycka sig i skrift. Det är en upptäcktsresa full av upplevelser. På vägen möter man oändliga hinder...det är grindar som ska öppnas, dörrar som behöver låsas upp och ibland är det till och med murar som man behöver ta sig över. Om muren är hög gäller det att inte vara höjdrädd... och om man är det behöver man vänner som ropar att man inte ska titta ner och som tar emot en om man trots allt faller. För faller gör man.

Man faller när man med darrande händer skickar sitt manus för testläsning, när man med hopp i hjärtat skickar sitt manus till förläggare, när man blir refuserad, om och om igen... som ett negativt gravidetstest när man längtar efter barn. Vännernas tröstande ord om att både Astrid Lindgren och JK Rowling blev refuserade i början hjälper föga. Jag skiter väl i dem...jag är inte Astrid Lindgren och inte JK Rowling heller. Jag är Angela som skrivit en bok som jag vill ge ut. Förhoppningsvis vill någon mer än jag läsa den. Mina vänner tycker om den men, ärligt talat...vilken vän skulle svara något annat? I min skrivarfamilj fanns stödet, där fanns kunskap och erfarenhet och när jag tappade tron på vad jag höll på med höll de generöst hoppet åt mig. Och nu har det alltså hänt, det är ett stort blått plustecken på stickan.

Jag har aldrig fött en bok förut så jag är nervös men jag tröstar mig med att jag nu, precis som när jag fick mina två barn, ska få hjälp av proffsen. Min förläggare och min redaktör och alla medhjälpare på Hois förlag är bokmorskor och bokvårdspersonal som jag kan luta mig mot. Under de kommande månaderna ska manuset växa och utvecklas till en färdig bok. De inre delarna ska anläggas, den ska redigeras, korrekturläsas tills den har en komplett, snygg inlaga. Den ska få ett namn och så ska utsidan utvecklas med en vacker framsida som förmedlar dess inre, en lockande baksida och en rygg att luta sig mot. Med mitt namn på! Jag fantiserar om hur den kommer att se ut... Jag kan knappt vänta på att få se den och hålla den i min famn.

Due day är 21 april 2022

226 dagar kvar!.