Jag har en redaktör!


När jag för två månader sedan skickade mitt manus till den person som skulle vara min redaktör var det enda jag visste att hon hette Joanna Björkqvist . Jag erkänner att jag hade kluvna känslor inför att ett främling skulle läsa mitt manus och rätta, stryka och förändra. Plötsligt blev det också väldigt tydligt att fantasin om att skriva en bok inte längre var en fantasi utan ett konkret arbete med ett tydligt mål. Jag oroade mig för att få dödande feedback och att jag skulle tappa all kreativitet. Jag kunde inte haft mer fel.


Kontakten inleddes med ett fint mejl från Joanna där hon förklarade att hon tog läsarens perspektiv och tillsammans med mig ville göra mitt manus ännu bättre. Redan då kände jag att det här skulle bli bra, och det blev det. Joanna visade sig vara kunnig, säker och erfaren och ha en fantastisk förmåga få kritik att kännas som beröm. Hennes åsikter och idéer låste upp och inspirerade i stället för att kväva och hämma. Det gav mig den där sista energin jag behövde för att lyfta manuset ytterligare ett snäpp … och ett till … och ett till. Hon fick mig att känna att jag inte var ensam med mitt manus, att en annan människa var lika angelägen som jag om att låta det nå sin fulla potential.

Tycker du att jag låter lyrisk? Nyfrälst? Det stämmer. Jag blir det när jag möter individer som går helhjärtat in för det de gör. Ärligt talat blev jag nog lite förälskad, så där som jag var i min första fröken i skolan. Jag kan inte fatta att jag haft sådan tur att jag fått den redaktör som jag behövde, som visat mer engagemang än jag någonsin vågat hoppas på, som lärt mig nästan lika mycket som min första fröken en gång gjorde.


Nu har vi bollat redigeringsversioner fram och tillbaka under åtta veckor och det är dags för mig att sätta punkt. När jag denna gång skickar mitt manus till Joanna är det meningen att det skall vara den sista. Jag var egentligen klar att skicka för flera dagar sedan men tvekar. Behövde sova på det, känna efter om allt har blivit sagt. Men jag har inte vaknat på natten med en ny idé, inte fått insikter om vad som måste till, vad som fattas. Det har varit lugnt och tyst. Kan det vara så att boken faktiskt är klar? Hur vet man det? Hur ska det kännas när man är klar? Som med allt annat i min skrivarprocess har jag frågor men inga svar. Jag kan läsa om hur det är för andra men jag vet inte hur det är för mig. Det är ju första gången jag gör det här. Då känns det skönt att jag inte är ensam om beslutet, att jag har min redaktör vid min sida.

Jag har levt med mitt manus i tre år och det känns oväntat svårt att stänga redigeringsdörren. Obehagligt men härligt på samma gång. När väl steget är taget kan jag inte längre ångra mig, inte förtydliga, lägga till och dra ifrån. Visserligen är det inte dags för tryck än, men nu går boken in i en annan, mer självständig fas och den är ett steg närmare att flyga ut ur boet.

Det är dags nu. Dags att ta nästa steg. Tack Joanna för din kunskap och din förmåga att förmedla den.

11 views0 comments