top of page

Behövs det verkligen fler äpplen?


En vän tog en dag bladet från munnen och frågade mig vad syftet med min bok var. Jag försökte förklara att jag ville skildra djupare psykologiska dilemman och möjligheter att arbeta med dem i en bok som var i genren feelgood, utan pekpinnar och föreläsningar.

"Så du skriver feelgood?" svarade min vän skeptiskt.

"Ja...det gör jag nog" svarade jag lite tveksamt. Jag hade och har fortfarande svårt för att man som författare tvingas sätta en etikett på vad man skriver redan innan man har skrivit klart.


"Men...jag förstår inte riktigt Angela...tycker du verkligen att världen behöver ännu en feelgoodbok?"

Jag blev mållös och hade inget bra svar på det. Det låg ju något i det hon sa. Det fanns redan massor av feelgood och min bok skulle sannolikt inte förändra världen. Den här dialogen satte i gång en lång debatt i mig. Jag har ägnat mitt yrkesliv åt att göra gott. Mitt yrkesval handlade om att jag ville tillföra något bra till världen, att jag ville göra skillnad. När jag satte mig för att skriva en roman bestämde jag mig för att den här gången skulle jag följa leken och lusten. Jag skulle göra det jag ville utan att tänka på hur det kunde förbättra världen. Men min väns ord hade fått mig att tvivla på att det var okey. Om man nu skulle skriva en bok, borde det då inte vara en bok som hjälpte andra? Jag hade förvisso tänkt mig ett djup i min roman, att den skulle handla om hur man kan komma sig själv närmare utan att för den skull föreläsa eller förklara det för läsaren. Det var min förhoppning att läsaren skulle hitta budskapet själv...och må bra under tiden. Men räckte det?

Frågan fortsatte surra i mitt huvud. Under hösten deltog jag i en slags workshop där en av övningarna var att gå ut och prata med naturen. Jag älskar träd med deras mäktiga kronor, starka stammar och fantastiska rotsystem. Den här dagen drogs jag till ett gammalt äppelträd som bar så mycket frukt att stammen hade börjat spricka. Jag satte mig mitt bland all fallfrukt och lutade mig mot trädets stam och försökte höra vad det hade att säga mig. När jag kände att jag fått kontakt frågade jag varför det fortsatte att bära frukt, fanns det inte tillräckligt med äpplen på jorden? Trädet hummade en stund innan det svarade "För att det är vad äppelträd gör."

Jag kände axlarna sjunka och tog några djupa befriande andetag. Så enkelt men ändå så genialiskt. Vi gör det vi är ämnade att göra...det vi kan göra. Jag är en skrivande människa, jag skriver en bok för det är vad skrivande människor gör.

Jag gillar träd. De är klokare än man tror. Man måste bara lära sig att höra vad de säger.

18 views0 comments

Recent Posts

See All
bottom of page