Att skriva är lika naturligt för mig som att andas och äta. Det har hjälpt mig genom svåra stunder, tagit mig igenom hjärtesorg och underlättat då jag stått inför svåra val. Men det har också fördjupat och förstärkt lyckliga stunder, viktiga händelser. Mitt skrivande har mest varit mitt eget, inte haft som syfte att nå andra. Men, jag har alltid närt en dröm att en dag skriva en bok. Men det kräver tid och koncentration och, som för de flesta av oss har mitt liv varit fyllt av annat...familj...arbete...vänner och allt det där som man måste göra för att få vardagen att fungera.
Så, för två år sedan öppnades en möjlighet. Min livspartner blev erbjuden att under en period arbeta i New York och jag valde att avsluta min anställning och följa med honom. Jag gick en distanskurs i kreativt skrivande på Linnéuniversitet. Det var både givande och skrämmande. Då vågade jag ännu inte säga att jag skulle skriva en bok. Det kändes för förmätet och stressande…om jag sa det så var jag ju helt enkelt tvungen att prestera en bok. Så småningom vågade jag säga att jag lärde mig hur man skriver en bok och tillslut sa jag att jag lär mig hur jag gör när jag skriver en bok. Det där sista tänker jag stämmer fortfarande. För mig är skrivandet ett ständigt lärande…inte bara om skrivandet i sig utan också om mig själv och hur jag fungerar.
Att skriva är ett ensamt hantverk och trots att jag sökte hjälp i en drös väldigt pedagogiska skrivhandböcker så blev det svårt. Förmodligen hade det varit lättare om jag befunnit mig hemma, i min etablerade miljö med familj och vänner inom räckhåll. Nu blev jag istället helt isolerad. Jag gick mellan sängen, skrivbordet och matbordet. Den enda jag kände var min partner som kom hem slutkörd på kvällarna efter intensiva dagar på nya arbetsplatsen. Han behövde lugn och ro, jag ville prata och umgås.... Ingen sökte mitt sällskap, ingen efterfrågade min person. Så här i efterhand undrar jag hur vi egentligen tänkte…
Snabbt blev det tydligt att jag behövde finnas i ett sammanhang och jag började leta nya skrivkurser som gick att göra på distans. Så ramlade jag över begreppet skrivcoach och ganska snabbt kom jag i kontakt med Jeanette Niemi och Kreationslotsen där hon byggt skrivgruppen ”SKRIV!”. Där hittade jag en hel familj av skrivande vänner som gjorde samma sak som jag, brottades med samma frågor som jag oavsett ålder, kön eller bokgenre. Tack vare dem och möjligheten att fråga och dela, gråta och skratta fann jag mod och kraft att skriva vidare. En period blev jag som förlamad av tanken att någon faktiskt skulle läsa det jag skrivit och först när en vänlig medlem ur skrivfamiljen upplyste mig om att jag själv kunde bestämma vad jag ville dela med mig av kunde jag slappna av och fortsätta skriva.
När jag kom in i en rutin där jag skrev i timmar varje dag fick mina karaktärer eget liv. Varje morgon vaknade jag med nya uppslag och varje kväll häpnade jag över vad som hänt i mitt manus. När huvudpersonen inledde en kärleksrelation körde jag fast. Jag visste inte hur jag skulle skriva en kärleksscen, trodde inte att jag kunde. Skam och rädsla låg i vägen. När jag generat delade mitt nya problem med skrivfamiljen påminde en vänlig själ mig om att jag kunde skriva vad jag ville, att jag kunde slänga det om jag inte blev nöjd och att ingen skulle veta att det funnits. Jag tog rådet på allvar, låste in mig i mitt skrivrum och började skriva. Och det var då det hände…med rodnande kinder lät jag fingrarnas flyga över tangentbordet…orden kom utan ansträngning och fantasin flödade. Det visade sig att jag gillar att skriva kärleksscener. Jag hade svårt att acceptera det i början och tanken på att låta någon läsa det jag skrivit var otänkbart. Jag var övertygad om att alla skulle tro att jag skrev om mig själv. Jag grubblade mycket på att ge ut min bok under pseudonym. Jag tog kontakt med en av mina favoritförfattare, Simona Ahrnstedt, och frågade hur hon hade tänkt när hon var i min situation. Hennes uppmuntrande och lugnande svar var att de flesta har nog med sig själva och faktiskt inte bryr sig så mycket om vad lilla jag skriver och det gav mig det perspektiv jag behövde.
I SKRIV! Jag gick med i en responsgrupp där flera blivande författare läser och ger återkoppling på varandras texter. Att bli läst, att höra vad läsaren förstår och känner vässade min penna mer än de flesta skrivarböcker jag läst. Det gör det fortfarande.
I maj 2019 tillbringade jag en vecka på paradisön i Grekland tillsammans med en väninna. Hon gav mig en ovärderlig gåva. Varje kväll läste jag högt för henne ur mitt första utkast som då var klart. Med hennes hjälp upptäckte jag fel som behövde korrigeras, tråkiga passager och otaliga upprepningar. Därefter kastade jag mig in i redigeringsfasen. Under hösten läste jag mitt manus om och om igen utifrån olika perspektiv. Ibland sökte jag onödiga ord (inte visste jag att jag skrev precis så ofta). Ibland låg fokus på dialoger…eller gestaltning… Jag bad flera vänner att testläsa mitt manus. Deras tankar och åsikter tillsammans med en professionell lektörs utlåtande var guld värt.
Till sist, i dagarna mellan jul och nyår satte jag punkt. Jag hade skrivit en bok. Nu tror du kanske att det slutade där...Nej, nu började en ny fas...att skicka manus till förläggare, att bli refuserad, att få erbjudanden som är så dåliga att ingen med mer än två hjärnceller kan acceptera dem...men det är en helt annan historia som jag gärna berättar en annan gång.
Jag slutade inte skriva när jag var färdigt med mitt manus. Tvärtom. Jag har nu ett ständigt brus av uppslag till nya böcker, nya historier som vill bli berättade. Min första bok är den första i en romansvit om fyra böcker där jag nu skriver på nummer två. Fantasin är en aldrig sinande källa som jag älskar att bada i så ofta jag kan.