Att förhäva sig....

Under sommaren har jag med hjälp av min son byggt upp hemsidan som nu har varit färdig för publicering ett bra tag. Det visar sig att det är svårare än jag trodde att ta det sista steget och publicera den. Jag funderar mycket på vad det beror på. En del är blygsel, en del är att jag, som så många andra, har lärt mig att man inte ska förhäva sig...

Som barn tillbringade jag mycket tid med min mormor och morfar. De var födda i början av nittonhundratalet och växte upp i vad man på den tiden kallade "arbetssamhälle" där alla på orten på ett eller annat sätt arbetade på pappersfabriken. Min mormor lärde mig tidigt att man inte skulle skryta och att man skulle hålla sig till "sin egen sort". När jag påbörjade mina läkarstudier skämdes hon och oroade sig för vad folk skulle säga om jag inte klarade av studierna. Hon rådde mig att istället utbilda mig till sjuksköterska och inte "förhäva" mig. Jag lydde inte hennes råd och när jag väl var färdig doktor var hon stolt... i smyg. Mormor var en intelligent, vetgirig kvinna som skulle älskat att studera. Istället slutade hon skolan efter sex år, tog hand om sina småsyskon tills hon själv gifte sig och blev mamma som tjugoåring.

Hon var en baddare på att berätta sagor och drömde om att en dag skriva ner sina berättelser. Hon skulle aldrig gått så långt som att säga att hon ville ge ut en bok eller bli författare. Det skulle ha varit att förhäva sig.

Jag tänker på henne nu när jag själv brottas med samma tankar. Det gör mig så ledsen att hennes historier nu bara finns kvar i mitt och min systers minne. Hon fick aldrig uppleva glädjen av att ha skrivit färdigt en berättelse, aldrig vara stolt över vad hon skapat. Jag är tacksam över att jag haft turen att leva nu. Jag är gynnad på så många sätt. Jag har haft förmånen att kunna välja yrke och haft ynnesten att leva i ett land där utbildning är gratis. Ett land som strävar efter jämlikhet även om man ibland misströstar. Vi har kommit långt jämfört med många andra länder....jämfört med hur det var när mormor växte upp.

När jag tänker på alla dessa kvinnor som aldrig fick förverkliga sina drömmar, på alla berättelser som inte blivit nerskrivna blir jag modigare. Jag har fått den chans de inte fick...jag får förhäva mig. Ja, jag är till och med skyldig dem att förhäva mig.

För mig har resan hit varit lång och innehållit många utmanande kliv. Ett sånt kliv var att våga säga att jag skrev en bok, ett annat var att våga skicka mitt manus till förläggare, ett tredje är att göra den här hemsidan. En sak jag lärt mig på vägen är att om man inte ens vågar uttala sina drömmar är chansen att de blir sanna väldigt liten. Om vi inte vågar förhäva oss ens i vår fantasi, i våra drömmar, så kommer vi aldrig nå dit vi önskar.

Så nu uppmanar jag dig att fundera över dina drömmar...att ta i och förhäva dig riktigt ordentligt...att åtminstone inför dig själv våga stå för vad du önskar i livet utan att begränsa dig eller skämmas. Du behöver inte ägna dig åt att förminska dig och intala dig att det inte är möjligt för världen är tyvärr full av individer som mer än gärna kommer göra det åt dig.