IRL - In Real Life eller, på pandemiska- Inte Riktigt Levande.
Efter sexton månader av paralyserande pandemiskräck är det snart svårt att säga vad som är det verkliga livet. En ett-årig flicka tultar fram till en vit box på en lyktstolpe, sträcker upp händerna mot den för att sedan nöjt gnida dem mot varandra och stappla vidare. På en bild i sociala medier ser jag en man som bär munskydd med ett litet hål lagom stort för hans glödande cigarett. Munskydd åker upp och ner över hakor, handspriten flödar som aldrig förr och armbågar möts i tafatta hälsningar. Nya fraser dyker upp... "stay negative" och "mask-up man"...ord som tidigare hade tyckts obegripliga är nu ett uttryck för omtanke och moral.
I affären köar jag lydigt på den markerade linjen, blir arg på mannen bakom som dristar sig till att stå mitt emellan två markeringar...jag menar, hur svårt kan det vara? Jag öppnar munnen för att fräsa till honom att hålla sig på två meters avstånd men hejdar mig. Jag är vaccinerad nu. Två gånger. Och jag var nyligen sjuk i covid...har antikroppar. Han kan inte smitta mig...och inte jag honom. Ändå kryper det i mig av behov av att läxa upp honom. Vad har hänt med min sociala toleransnivå? När kommer det kännas okey att trängas igen? När kan man ge en vän en kram?
Igår pussade jag mitt alldeles nya barnbarn. Han låg i min famn och jag snusade honom i nacken...ingen såg mig och jag gav honom hans alldeles första mormorspuss. Genast fick jag dåligt samvete...utan att riktigt förstå varför. Visst, rent hypotetiskt skulle jag kunna ha mött någon med covid...och hypotetiskt skulle jag kunna bära det med mig... eller? Jag har antikroppar, jag har fått mina två vaccindoser...jag mår bra. Mitt eviga mantra.
Är det verkligen möjligt att jag trots detta skulle kunna smitta mitt lilla nyfödda banbarn? I min gamla läkarvärld skulle det vara ytterst osannolikt. Men den nya verkligheten är osannolik. Surrealistisk. Mycket av det som var sant tidigare gäller inte längre...men kan det verkligen vara så? Borde inte de flesta sanningar vara oförändrade? Visst lever vi väl fortfarande IRL?
I takt med att covid-19-vågornas höjd minskar behöver vi också få ett "pandemin-är -över-perspektiv". IRL ingår sjukdom som en del av vardagen. IRL vet vi att vi inte kan skydda oss mot influensa, cancer och alla möjliga livsfarliga sjukdomar. IRL behöver man fundera på konsekvenserna av munskydd + cigarett. Vi har levt mitt i ett kollektivt trauma...delat skräcken för sjukdom och död varje sekund. När faran minskar kommer vi
behöva stötta varandra i att våga leva trots, den för många nya, vetskapen om att man kan bli smittad av livsfarliga virus...att man kan dö...att vi ska dö. Det är farligt att leva
, man kan dö. Döden är en del av det verkliga livet.
Vi behöver påminna varandra om att det som skiljde Corona från andra livshotande virusinfektioner var att hon var ny för oss varför hon hade den obehagliga förmågan att göra oss alla sjuka samtidigt. I takt med att våra immunförsvar lär känna henne, oavsett om det är genom vaccin eller sjukdom, behöver vi ta tillbaka makten över sanningarna, över vårt sociala beteende...över våra verkliga liv.
Jag längtar!
コメント